Fiol, av alla instrument

varför jag började spela fiol

Jag vet inte hur många gånger i mitt liv som både jag själv och andra ställt mig frågan om varför jag spelar fiol. Okej, nu överdriver jag nog lite. Knappast har det hänt så många gånger. Men under skoltiden var fiolspelandet inget jag ville prata om, eftersom det gick under kategorin astöntiga saker. Åtminstone enligt många skolkamrater. Det var något jag gjorde på fritiden som jag inte pratade om i skolan.

Många år senare verkade samma skolkamrater ha ändrat åsikt och tyckte plötsligt att fiol var ett häftigt instrument. Men då på det ljuva 90-talet var det inget som direkt togs fram inom popmusiken om man säger så. När jag upptäckte The Corrs, ett irländskt syskonband som gjorde poprock med fiol och andra typiska irländska instrument förändrades allt. I alla fall min egen åsikt om hur “out” det egentligen var med fiol. Bandet är ännu heligt för mig idag.

Fiolen lever ett eget liv

Fiolen är nog något utav en egen art måste jag säga. Den har åtminstone ett eget liv. Kan vara på helt olika humör, som en hormonstyrd tonåring ungefär, som måste hanteras ytterst försiktigt. Annars kan det smälla.

Fiolen ställer också krav på allt och inget. Det ska vara rätt harts på taglen så att stråken får grepp om strängarna. Att byta en sträng är ett jobb för någon med flera armar, kanske en bläckfisk. Man blir inte glad om en sträng brister kan jag säga. Som tur händer det sällan.

Men trots att man gjort allt som man tror är rätt så kan fiolen bara vakna upp och bestämma sig för att vara sur. När det går över vet man inte. Kanske nästa dag, kanske om en vecka.

Fiolen fanns bara där

Jag började spela fiol redan som liten för att vi har spelmanstraditioner i släkten. Jag har inte något minne av att jag ville börja spela, men en dag satt jag med en fiol i handen bara. De första tio åren lät det för jävligt, men jag fortsatte ändå.

Ingen tvingade mig någonsin att spela fiol. Jag satte nog kraven på att fortsätta lära mig i musikinstitutet helt själv, ända tills jag helt och hållet övergick till att spela folkmusik. Det intresset har hållit i sig och vuxit sig starkare med åren. För mig är fiolspelandet det viktigaste och roligaste som finns. Kanske också en av de saker som skapar en del frustrationskänslor, bara för att det är ett så innerligt envist instrument. Med ett helt eget liv.

Men jag tycker om saker som inte är så lätta att förstå sig på. Det är bara något jag alltid dragits till. Fiolen är ett mysterium för mig, trots att jag spelat i så många år. Och det är nog också det som gör att det är så otroligt roligt och intressant. Man blir aldrig fullärd. Och en fiol är inte lik en annan. Var och en har sin egen unika personlighet och klang.

min fiol
Bild: © Pernilla Bergman

Vill bli snällare mot mig själv i övandet

Det jag vill bli bättre på är att vara snällare mot mig själv när jag övar. Åtminstone aningen vänligare skulle duga mer än väl. Jag hittar alltid fel på något. Antingen övar jag för lite på grund av min sjukdom, eller så övar jag fel eller något annat onödigt som jag intalar mig själv. Inte vet jag vart jag själv haft bråttom. Känns dumt när jag tänker på det nu. Övning är nog något jag kommer att skriva mera om i framtiden. Det gäller ju inte bara fiolspelandet, utan mycket annat också.

Hoppas du som läste detta inte blev avskräckt. Trots allt konstaterade jag ju att fiol nog är det bästa jag vet. Möjligheterna att uttrycka sig på så många olika sätt är nog unikt för fiolen. Viktigare än allt annat är ändå tålamodet man behöver för att lära sig, skulle jag säga.

Smakprov på vår musik

Jag och Johan gör folkmusik i modernare tappning. Vet inte riktigt vad man ska kalla det, och kanske bäst att inte sätta en massa etiketter på musik. Allt måste ju inte definieras. Om du är nyfiken på vår musik kan du lyssna på en av våra låtar via Youtube här.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *