Ett av mina största mål är att stärka lunghälsan genom att pyssla mera i trädgården. Idag försökte vi oss på att göra ett litet blomland av kvistar.
De senaste fyra åren har min hälsa bara rasat. Allt började med en utmattning efter många års problem med min lungsjukdom och instanskrig, och allt möjligt annat. Jag borde ta hand om mig själv som en KOL-patient. Det vill säga att jag borde förbinda mig till en aktiv livsstil. Med min sjukdom är det lättare sagt än gjort. Men åtminstone försöker jag så gott jag kan nu.
När vi är på stugan är skogen vårt vardagsrum. Vi är helt isolerade från omvärlden här. De enda som kan se oss är rådjuren och rävarna som också anser att vår gård är deras vardagsrum. Det är ju mysigt med djur, men vi har också två katter som springer ute om somrarna. Men vi är oftast här och håller ett öga på dom.
Hur som helst så har jag tänkt att ett bra och trevligt sätt att få upp flåset skulle vara att reda upp här i skogsträdgården. Pyssla med lite små projekt som att odla, plantera blommor och göra små blomland. Allt kan jag inte göra själv. Det är Johan som har svettats med att klippa rönnkvistarna som vi använde för att fläta det här blomlandet.
Själv klippte jag bort lite smågrenar och försökte väva in kvistar mellan de stående kvistarna som vi tryckt ner i marken. Jag tog paus emellanåt. Satt på trappan och tog fram min kamera på skoj. Det har regnat hela dagen så jag passade på att pröva fota i regnigt och mulet väder. Jag försökte knäppa en bild när Johan högg kvistar med yxan i högsta hugg. Han fick stå ett tag och låtsashugga för att jag skulle ställa in kameran rätt. Bilder i rörelse är inte alltid så lätt. Men det blev i alla fall något.
Man måste inte alltid åstadkomma något
Ofta får jag en massa idéer på saker jag vill göra, som till exempel den här inhägnaden för blommor. Men sen blir det Johan som får förverkliga mina projekt. Det är svårt för mig att acceptera att jag inte orkar själv. Fastän jag är med på ett hörn och hjälper till har jag svårt att känna att jag åstadkommer någonting, och det är den känslan jag vill ändra på. Ingen människa ska behöva känna att man behöver åstadkomma något speciellt. Det ska räcka med att man är den man är, och att man gör så gott man kan.
Så jag vill avsluta det här inlägget med att påminna mig själv och andra som att det är strunt samma om man inte orkar slå ner fem pinnar i marken, eller springa ett maraton. Jag var ute i skogen och jag njöt av det. Jag gjorde det jag kunde och med Johans hjälp blev det riktigt bra. Det bästa var ändå att bara sitta och småprata om allt och inget medan vi trasslade runt med kvistarna.
